Nu när du förstår hur viktiga WAN-nätverk är för stora organisationer, är det dags att titta närmare på hur ett WAN faktiskt fungerar. Begreppet WAN är inte något nytt. Faktum är att det har funnits i över 170 år!
Tänk bara på telegrafen, som lanserades kommersiellt på 1850-talet – det var världens första globala WAN-lösning. Under 1900-talet följde nya tekniker i rask takt: radion på 1920-talet, det fasta telefonnätet under 1930- och 1940-talen, och tv-näten på 1950-talet. På 1960-talet började även tidiga datanätverk utvecklas, något som till sist ledde fram till dagens Internetbaserade WAN-lösningar.
Dessa äldre system har lagt grunden för hur WAN fungerar idag. För att säkerställa att moderna WAN är tillförlitliga och kompatibla över hela världen, baseras de på standarder som definieras och underhålls av internationellt erkända organisationer, bland andra:
- TIA/EIA – Telecommunications Industry Association / Electronic Industries Alliance
- ISO – International Organization for Standardization
- IEEE – Institute of Electrical and Electronics Engineers
WAN i OSI-modellen
De flesta WAN-standarder är fokuserade på:
- Lager 1 – Fysiskt lager
- Lager 2 – Datalänk lager
Lager 1 – Fysiskt
I ett WAN-nätverk ansvarar lager 1 i OSI-modellen för att definiera de elektriska, mekaniska och funktionella komponenterna som krävs för att fysiskt överföra signaler som representerar bitar mellan nätverksenheter. Det handlar alltså inte om vilken data som skickas, utan hur signalerna (bitarna) rent fysiskt transporteras – till exempel via koppar, fiber eller radiosignaler.
Tjänsteleverantörer använder ofta optisk fiber för att täcka långa sträckor, så kallad long-haul-kommunikation. För detta används särskilda lager 1-protokollstandarder som definierar hur data skickas via ljus i fiberkabel.
Här är några vanliga standarder:
Vanliga standarder inom fiberbaserade långdistans nätverk:
- SDH – Synchronous Digital Hierarchy – internationell motsvarighet till SONET
- SONET – Synchronous Optical Networking – används främst i Nordamerika
- DWDM – Dense Wavelength Division Multiplexing (ökar kapaciteten i SDH/SONET)
Notera: SDH och SONET är i grunden samma teknik, fast med olika geografisk spridning. De används ofta tillsammans med DWDM för att maximera överföringskapaciteten.
Lager 2 – Datalänk
Lager 2 beskriver hur data kapslas in i ramar (frames) för att kunna skickas över ett fysiskt medium, till exempel via ett WAN. Detta lager hanterar adressering på länknivå (MAC-adresser) samt felkontroll mellan noder på samma fysiska länk.
I WAN-sammanhang används olika tekniker och protokoll på lager 2 beroende på nätverkets typ och krav. Exempel på vanliga Layer 2-tekniker i WAN är:
- Ethernet WAN, exempelvis Metro Ethernet, där Ethernet används över långa avstånd.
- MPLS (Multiprotocol Label Switching), en teknik för att effektivt dirigera trafik i stora nätverk, ofta klassad mellan lager 2 och 3.
- Bredbandsanslutningar som DSL eller kabelmodem, där Layer 2-tekniken varierar beroende på leverantör.
- Trådlösa anslutningar, som kan använda olika datalänksprotokoll beroende på standard (t.ex. 802.11).
Exempel på klassiska Layer 2-protokoll (många numera föråldrade eller ovanliga):
- PPP (Point-to-Point Protocol), använt för punkt-till-punkt-förbindelser.
- HDLC (High-Level Data Link Control), en Cisco-proprietär standard för seriella länkar. Används i princip inte längre.
- Frame Relay, en äldre WAN-teknik för paketförmedling. I stort sett används inte längre och ersatt av MPLS, VPN och Metro Ethernet.
- ATM (Asynchronous Transfer Mode), tidigare vanlig för röst, video och data. Nästan helt utfasad och ersatt av IP-baserade tekniker och Ethernet.